Inuti mitt huvud och en Ironman

Det är ett par dagar sen jag skrev något, har inte haft fokus på bloggen den sista tiden.
Som jag nämnde i förra inlägget så kommer här en enkel förklaring till varför jag skriver här.
Jag har i stort sett levt ensam i hela mitt vuxna liv, det/den enda jag har behövt bry mig om är just endast mig själv. För nästan två års sen så träffade jag min sambo. Tyvärr så har jag inte tänkt på att det jag gör påverkar nu en till (underbar) människa. Min bättre hälft tyckte att detta kunde vara ett bra sätt att få ur mig allt som jag har i huvudet, så jag gör ett försök. Jag hoppas att ni uppskatta det som skrivs och kanske väcker en del tankar hos er. Som sagt så har jag haft fokus mot IM Kalmar den sista veckan istället för bloggen. Jag kommer inte att skriva någon detaljerad race rapport här. Dock lite saker runt racet samt en del minnen från racet.

I år blev det förvisso ett tidsmässigt sämre resultat än förra året, inte mycket att snacka om. Dock så har evenemanget utvecklats enormt, hade hoppats att min egen kapacitet tagit lika stort kliv. Att springa på Kalmars gator med en fantastisk publik, är en upplevelse jag kommer att bära med mig mot mitt långsiktiga mål. Tyvärr så fick inte alla som startade, den upplevelsen att gå i mål i ett inferno av publikstöd, musik och all den energi som finns i Kalmar.

Detta är nog ett av de största minusen på årets lopp, för att få ett officiellt resultat krävs att man har klarat loppet under en viss tid. Den sista timmen under loppet kallas för heros hour med all rätt. Där ska av tradition dam och herr vinnarna ta emot de sista kvarvarande deltagarna på banan. Även många av deltagarna som gått i mål tidigare under dagen brukar vara på plats för att visa sitt stöd till de sista i loppet.

Vi stannade kvar hela heros hour och fick se vad vi trodde den sista kvarvarande deltagaren på banan, Louise ville även ha något i magen efter en lång dag utmed banan för att serva mig (kan inte tacka och beskriva den tacksamhet som jag känner) på väg tillbaka till boendet så passerade vi 40km skylten efter ett tag så fick vi se en person med nummerlapp runt midjan och stapplande steg. Han hade lite mer än två km kvar till det som hade varit mål för oss.

Det jag hade upplevt i målområdet var vid den tidpunkten en arbetsplats där man var i full gång och riva den samma, ingen publik, ingen musik och inget officiellt resultat. Kan enkelt erkänna att jag kände en viss skam men framförallt en stor beundran för denna kämpe. Dagen efter fick vi reda på att han sprungit varenda meter och kommit "i mål"

Alla som har genomfört en ironman har gjort en otrolig bedrift, men jag kan inte sluta beundra de som går i mål under och efter heros hour. Det är verkligen dom som står för den extrema viljestyrkan och de verkliga bedrifterna.

Får verkligen tacka för detta årets lopp, alla träningskompisar, supportrar samt organisationen runt IM Kalmar. Jag hann även få en high five från kusin Linda som med familj var ute och hejjade. Alltid roligt var väldigt längesen jag träffade Linda och er andra kusiner. Få ta och hälsa på er!

Vill dock framföra det största tacket till min familj, och min sambo!

Frid!