Disciplin, problem och tonårsdrömmar

Alla har vi våra problem, hur vi brottas och tas med våra inre demoner kan skilja markant.
För mig har motion och träning varit en välbehövlig ventil i vardagsstressen, under senare år har detta ersatts av en ganska disciplinerad träning där ventilerna har ersatts med rutiner. Kan känna en njutning när det brinner i benen, under ett cykelpass i någon uppförsbacke. När man omvandlar sin frustration mot ren energi som ska ut i någon form utav arbete på cykeln eller löpintervall.

Den drivkraft och irritation som jag upplever efter ett missat pass, kan lätt omvandlas tillbaka till frustration vilket resultera i sura miner både från mig och till slut även personer  i min omgivning.
Finns otaliga sätt att få utlopp och frigöra denna energi. Jag misstänker att det suget jag upplever är likt det en missbrukare känner, dock i en moderatare form.


En händelserik helg passerat, många har kört sitt första triathlon i Stockholm.
Andra har bara kollat på, jag tillhör den senare kategorin. Kan inte sluta att tänka på när man kollar på diverse idrottstävlingar på tv, så får man inte helt korrekt uppfattning om hur snabbt det egentligen går.

Ta till exempel Stockholm marathon, oftast så följer man tätgruppen. När man tänker efter så snittar de runt 20km/h och då springer dom, en hel del har svårt att snittade den hastigheten med cykel på samma sträcka. När man ser eliten köra ITU Stockholm så kan man bara ana hur mycket tid dessa triathleter lägger ner på träning, som resulterar i en fart en annan bara kan drömma om. Tänk även vilken självdisciplin de måste ha för att köra stenhård träning dag in dag ut, vecka in vecka ut, år efter år.

När jag sitter här och skriver så har motivationen i och för sig för varit på topp att dra igång träningen. Dock har inte disciplinen funnits där, och vissa pass har bytts mot tid i soffan eller sängen.


Nu får det dock vara slut på detta dags att ta tag i det här, ska ju springa lidingöloppet om ett par veckor, och flera starka träningskompisar och vänner ska köra Ö till Ö.
Nu kan jag inget annat än längta ut på cykeln för ett harmonipass eller varför inte simma OW (open water) med ett par goda vänner eller intervaller med det bästa Spif/Running Sweden gänget.



Kan heller inte sluta att tänka på alla dessa semiproffs/motionärer som även de lägger ner ett antal timmar i veckan på träning, och uppnår grymma resultat. Hur skev är inte idrottsvärlden när hockeyspelare i division 1 kan lyfta en lön på 20-30 tusen i jämförelse mot idrottskvinnor och män som tävlar på en betydligt högre nivå och plöjer ner betydligt mer tränings timmar än allsvenska en fotbollsspelare. Som på sin höjd får klubbkläder, kanske cykelsponsring och någon timme av sin arbetsgivare.


Nu till en liten reflektion över en av helgens bravader. I Lördags åt jag, min bättre hälft och hennes syster samt hennes sambo middag. Efter måltiden tänkte vi runda av kvällen på en lokal krog/nattklubb innan hemfärd. Ska tillägga att sena kvällar på puben är lika sällsynt som isbjörnar på Gotland.

Vilket fall som helst efter bara några minuter så minns jag själv hur det var för en ca 10 år sen.
Man tog de första stapplande stegen in i vuxen/krogvärlden med en självbild som den största alfahanen i flocken. På jakt, alltid jakt dock alltid resulterande i kebabkön med en beställning på extra allt.

Man kunde liksom känna förväntningarna i luften. Jag finner det ganska intressant/roande att iakttar personer och hur deras beteende förändras i grupp, samt hur de sakta blir lite osäkrare ensamma.
Alla dessa drömmar om att hitta sin rätta, som slås sönder i en fylla och ångest.

Tänk om man kunde vara arton år igen, och få chansen att bättra på en framtida triathlonkarriär.
Tackar även att man endast deltog som observant under kvällens festligheter.

Frid!