Motionär

Var finns den vanliga motionären idag?
Har samhället raderat och skrivit om definitionen av vad en motionär är idag?
Hur påverka detta samhället?

Vilka frågor, det är sånt här som kan dyka upp i huvudet på mig. Vilket var fallet under dagens löppass. Vaknade utvilad och glad till strålande solsken bara att sekunden senare inse att det ligger snö på marken. Detta hindrade inte mig, så efter en statuskoll på hur de bästa tjejerna i team Spif offroad har det under deras äventyr som ni kan följa här cape-epic.com så gav jag mig ut.

Så åter till de frågor som poppade upp i skallen, först tänkte jag redogöra hur jag tänker.
För mig så skulle man kanske dela in oss motionärer i någon form av graderingar,  där vi som inte kan, vill eller inte vågar "satsa" men ändå försöker träna målmedvetet med ganska mycket mängd mot ett fokuserat mål är en del, vissa kanske är lite mer seriösa med sponsorer med mera. Men för den sakens skull inte är i närheten av proffsens tider och resultat.

Sen har vi den typ av motionär som just är motionär som är ute och promenera alt jogga lite då och då, där huvudsyftet är att genom fysisk aktivitet vinna bättre kondition och hälsa.
Just denna typ av motionär är i min tanke den som kanske är den del av befolkningen som kanske är den som bidra till mest positiva samhällseffekter. Genom längre livslängd mindre andel av fetma och just bättre kondition och hälsa.  Detta är inte något som genom forskning eller undersökningar har bekräftats utan är mina egna tankar.

Så var har denna grupp av motionärer tagit vägen?
Har jag bidragit till att denna grupp inte längre existera?

Som jag upplever det, så är det längre inte någon liten klick elitmotionärer/proffs som genomför en triathlon på ironman distans. Detta har på en 5års period blivit vardagsmat. Ta IM Kalmar som exempel. 1994 hade detta utmärkta arrangemang 55 fullföljande svenskar, 2014 hade loppet 1993st fullföljande personer som fick gå i mål som ironman. Det vill säga att 2014 så var detta lopp större än alla marathon lopp i Sverige förutom Stockholm marathon.

Har det blivit "ute" med att genomföra en svensk klassiker, räcker det inte längre att springa ett marathon?

När man får en bild av att alla som håller på med ironmantävlingar är halvproffs med egna sponsorer, snygga bloggar och tid i media. Vad sänder man för bild och eventuell press på den grupp människor som kanske vill ta steget från den "vanliga" utdöende motionären till den grupp som jag själv anser mig tillhöra.

En sak är säker, alla kan inte vara bäst, alla kan inte vara proffs. Men många vill framstå som det.
Beror detta på den press som jag själv bidrar till genom att det längre inte är en "bedrift" att "bara" genomföra ett marathon. Måste man göra en ironman eller ötillö för att man ska hänga med i snacket på fikarasten med jobbkompisarna.

Den här pressen att vara något, är inte sund. Man gör inte en ironman om året för att bara hålla igång.
Har den ursprungliga anledning försvunnit, är det inte för bättre kondition, hälsa och glädje vi alla håller på som vi gör?

Kan den press utvecklas till att vanliga motionärer helt plötsligt får sjukskriva sig på grund av överträning? Folk kanske blir deprimerade över resultat som man kanske inte skryter om.

Jag menar inte att folk ska sluta och träna men, jag tycker att vi inte ska glömma att de största prestationerna görs av de som kanske är lite längre ned i resultatlistan, och hylla de som inte ens är med på resultatlistan men som jag möter längs löpspåret ändå.

Jag menar inte heller att något är bu eller bä, om det mediala förmedla en bild som kan bidra till att fler ta sig ut, för att motionera så är mycket vunnit.
Även skolan bär ett ansvar gentemot våran efterkommande generationer att implementera en förståelse av hur viktig motion är i ett större perspektiv.
Men motion kanske inte betyder att man ska tävla i bodyfitness eller för den delen genomföra en ironman. Men man kanske kan plantera ett litet frö......

Som avslutning så gick löppasset bra, hakan är nyrakad så inget skägg på g.

Frid!